teknokrati

Att moderaterna fick en (alltför?) dominerande position i den nya alliansregeringen var ju väntat efter valresultatet. Moderaterna framstår idag som ett ansvarstagande stabilitetsparti, vilken under omständigheterna hör till gruppen av politiska paradoxer: nyliberal finanspolitik framstår idag som slutet av politiken, i och med Anders Borgs avdramatiserande ethos uppstår en sorts realpolitikens svaga sken där beslut kalkyleras utifrån en total, vetenskapligt grundad kunskapsmängd. I den osynliga nyliberalismens teknokratiska realitet är ”politik” omöjliggjort redan på ontologisk nivå, eftersom det politiska – förstått som en grundläggande antagonism (Schmitt 1932), eller agonism (Mouffe 2000) – inte besitter någon exterioritet i relation till det ekonomiska beslutsfattandet. Med andra ord: det politiska existerar endast inom ramen för det ekonomiskt möjliga och denna domän definierar av en handfull regler som i sig står utanför och över det politiska. Därför framstår utgiftstaket och lågräntepolitik som opolitiska när de i verkligheten bygger på djupt ideologiska ställningstaganden om de ekonomiska överföringarnas höghet, arbetskraftens beskaffenhet och intressen, de fackliga organisationernas roll, och makroekonomiska konjunkturers orsaker och bästa bemötande. Enligt Schmitt var det sociala, religiösa och det ekonomiska underordnade en politikens primat, den grundläggande antagonismen som utgör det som vi kallar politik. När nu antagonismen är försvunnen eftersom de rödgröna har internaliserat nyliberal ekonomisk diskurs som sanningskraftig riktlinje har det politiska ”dött”, eller förvisats till att bli en kabinettsintern förhandlingsprocess om ekonomiska utrymmen inom en på förhand given ram, och det är det ekonomiska som har intagit meta-positionen som överordnad princip. Det ekonomiska definieras av avvägningen mellan vinst och förlust, och när nu vetenskap, kulturarbete, välfärdsåtgärder, vård och omsorg har inordnats under en dylik mekanism kan vi inte längre tala om dem som autonoma sfärer, utan de måste infogas under verksamhetsberättelsens ekonomiska matris. Den ultimata paradoxen är dock att med rokaden mellan det ekonomiska och det politiska så har det ekonomiska omöjliggjort sin egen existens, eftersom det offentligas göranden inte låter sig uttryckas i form av vinst och förlust. Därmed ruttnar det ekonomiska inifrån, i ett etiskt likriktande av politiska värderingar.

Ett exempel: Nu när flyktingpolitiken skall diskuteras och vissa tågar fram och ”vågar tala om integrationspolitiken”, till exempel på SvD:s brännpunkt 8/10-2010, är den huvudsakliga formen för framförandet av ”sanningen” om integrationspolitiken, och basen för dess utvärdering, dess ekonomiska tyngd formulerat i frågan ”Hur mycket kostar invandrarna?” Bara formuleringen av problemet vittnar om oviljan att ta i det, eftersom ett utökat ansvar i detta område självklart kommer att kosta mer pengar. Genom att ställa upp integrationspolitiken som en i grunden obärbar ekonomisk tyngd är att gå med på SD:s problemformulering och säga: ”Den får inte kosta så mycket som den gör, vi måste ha färre invandrare så att det blir mer pengar per (svart)skalle och en effektivare assimilering.” Assimileringstanken – att andra kulturer inte är kompatibla med ”det svenska” och därmed måste moduleras och stöpas om i mer svensk version – är central i nästa steg i problemformuleringen, som utgör omlokalisering av integrationspolitiken till en underavdelning av arbetsmarknadspolitiken. Genom att i ett första steg formulera invandringspolitik som en ekonomisk mängd försöker man avpolitisera den och göra den till föremål för rationellt beslutsfattande utifrån en ekonomisk kalkyl; men, denna kan inte utvärderas i termer av vinst eller förlust utan endast i vaga, ej kvantifierbara mått. I enlighet med det pseudoekonomiska assimileringen av det politiska kan detta inte utgöra basen för politiskt beslutsfattande eftersom kvalitativa mått kan återpolitisera politiken. Har vi kvalitativa mått återuppstår det politiska, som när det kommunistiska spöket uppträder framför konungarna från väst i form av en jättelik gurka med apelsiner till ögon och cylinderhatt i Nationalteaterns Kåldolmar & kalsipper, oförstörbar, duplicerande och (för kungarna) skräckinjagande. Alltså måste invandringspolitiken – formulerad som ekonomisk mängd – behållas inom det som återstår av en en gång genuint ekonomisk sfär. För att invandrarna – de Andra – ska kunna integreras måste de träda in på den svenska arbetsmarknaden. Villkoret för detta är den välkänt – inga ”icke-svenskar” får jobb oavsett hur välutbildade de är om de inte har assimilerat det svenska. Problemet är naturligtvis att integrationen ur detta perspektiv sammanfaller med arbetsförmedlingens ”kundregister”, och att ett uttåg ur detta likställs med integration/assimilering. Utifrån det ekonomiskas perspektiv är politiken, eller den skimrande skugga den en gång utgjorde, därmed uttömd. Vidare, det problematiska består i att den nyliberala teknokratins spelregler för samma ekonomi ger vid handen att full sysselsättning inte är önskvärt, utan att det önskvärda är en maximering av finansiella transaktioner. ”Trickle down”-teorin har dock hittills inte fungerat särskilt bra och löskoppliingen mellan BNP-ökning och arbetslöshet är i mångt och mycket ett faktum. Alltså blir den ekonomiskt inramade integrationen, förstådd som assimilering av invandrade i arbetsmarknaden, en logisk omöjlighet så länge som de invandrade inte är högutbildade tekniker från EU, Nordamerika eller något av de asiatiska kunskapsekonomierna (vilkas invånare nog hellre drar till The Land of Opportunity än till Sverige). Eftersom de inte är det kommer vi i framtiden att bevittna den inre förruttnelse hos det ekonomiska som jag pratade om ovan. Den andra möjligheten är såklart att acceptera SD:s problemformulering av invandringspolitiken och följa Finlands, Norges och Danmarks linjer: ”Kulturella skillnader – främst de mellan etniska svenskar och araber/afrikaner är oöverbryggbara och invandringen av människor från dessa områden bör göras så restriktiv som möjligt. Möjligen bör tillbakaskickande av redan invandrade övervägas. Hursomhelst bör endast välutbildade och människor från Väst tillåtas flytta till Sverige.” Den linjen VILL VI INTE HA!, därom råder stor enighet än så länge (Fp kommer nog att vara först att svänga, följt av C och Kd som jagar väljare). Sålunda ruttnar det ekonomiska inifrån eftersom dess egen primat resulterar i blottläggningen av dess motsats – det politiskas återfödelse! När det blir klart att en ekonomisk förståelse av integration i sig matar SD:s politik synliggörs det politiska i det opolitiska.

På en principiell nivå är problemet med Anders Borgs teknokrati att det omöjliggör en principiell opposition i den utsträckning som de rödgröna accepterar premisserna för (mordet på) det politiska, alltså jag menar det ekonomiska. Steg två i säkerställande av denna dominerande position för alliansen är att marginalisera Vänsterpartiet, eftersom Vp är det enda parti på vänsterkanten som kan blottlägga det ideologiska i det ekonomiska. Dessutom stjäl marginaliseringen av Vp en viss andel uppmärksamhet från deficitet i mordet av det politiska, så den första principen förstärker den andra. Vp har en stor uppgift i att a) visa att ramarna för den nybilerala ekonomiska politiken inte är av naturen givna, och b) ta kontrollen över en del av den ”politiska” debatten så att den inte komplett vrids åt höger. Här kan man inte lita på S eller Mp, ur detta hänseende är de förlorade så länge som dagens ledarskap inte förmår formulera ett tydligt alternativ, vilket är mycket svårt givet ramarna för det politiska. Marginaliseringen av Vp sker genom att återuppta den s.k. totalitarism-debatten från 70-talets Tyskland, där frågan gällde i vilken utsträckning som kommunism och fascism är två aspekter av samma principiella förtryck. Denna fråga appliceras på svensk partipolitik och omformuleras till ett påstående om att Vp kan likställas med Sverigedemokraterna, BSS-rörelsen, eller till och med Ny Demokrati. Något så befängt måste man söka efter med strålkastarljus! Börjar man leta i grumliga vatten finns det nog med skräp att hitta om både Socialdemokrater, Moderater och Centerpartister. För att inte tala om Folkpartister och Krist-”demokrater”. Hur som helst är det en mycket medveten strategi att fösa in Vp i ett extremistiskt hörn, något som Lars Ohly olyckligt nog inte verkar ha insett eftersom han själv på valnatten förstärkte just den bilden i och med sitt tal om utomparlametarisk aktion. Inte för att en sådan med automatik skulle betyda vänsterextremt våld, men det passar tyvärr utmärkt i det diskursiva landskap vi befinner oss i idag. Istället bör Vp satsa på att omformulera sin politik till att blottlägga den lila glipa av politik som fortfarande finns kvar och skära upp en reva i ekonomins slitna vaxduk. Vp måste också formulera en kvalitativ integrationspolitik som utgår från sociala faktorer, inte ekonomiska. I grunden tror jag att det krävs ett byte av ledarskapt där detta överförs till några av de kvinnliga ledamöterna med utländsk bakgrund, med understöd av Jonas Sjöstedt. Då kommer Vp att kunna dra många fler röster i nästa val.
 

Till slut några frågor till den nya regeringen:

Varför ser alla likadana ut? Vad betyder denna estetiska likriktning? Vi har de blonda go-getters: Maria Larsson, Anders Carlgren, Anna-Karin Hatt, Gunilla Carlsson, Nyamko Sabuni (dock ej blond, men go-getter), Beatrice Ask, Hillevi Engström och Maud Olofsson. Sen den erfarna statsmanna-looken: Carl Bildt, Sten Tolgfors, Lena Adelson-Liljeroth, Ewa Björling och Catharina Elmsäte-Svärd. Vidare manlig medelålders ägg-skalle: peter norman, Fredrfik Reinfeldt, Eskil Erlandsson och Stefan Attefall. Sist men inte minst nörd-looken: Jan Björklund, Göran Hägglund(!!), Ulf Kristersson, Tobias Billström och Erik Ullenhag (som flankar in och också kör på creepy-fascist-looken!). Återstår då Birgitta Ohlsson (”Ja” till Europa! Okej...) och Anders Borg, vilka båda sticker ut lite på olika sätt. Vi låter det förbli en öppen fråga...

/ Teknokrati


 

Efter att ha sett Flattrs film, läst både Copyriots och Skumrasks inlägg samt kommentarer om Flattr kan jag konstatera att diskussionen kretsar huvudsakligen kring en problematik som har att göra med procentandelar och huruvida den juridiska terminologin kring innehåll är passande i sammanhanget. Och, såklart, om man kan se det hela som en betalning eller inte (jag håller helt med Rasmus om att det är befängt att formulera Flattr som betalning).

Det som jag saknar är en debatt kring ändamålen. Det tycks nämligen som om Flattr riskerar att ännu bli ett navelpillande vars syfte är att kommunicera personlighet, alternativ stärka sitt eget ego, på facebook m.m. Är det inte lite häftigare att istället för att vara fan till någon/något kunna hävda ännu mer kredibilitet genom att berätta hur man faktiskt flattrar till Fredrik Edins blog Skumrask? Problemet för mig är inte principen eller intentionen med Flattr, eftersom det gör doneringar lättare, utan att det skapar incitament för donationer åt fel håll. Det klassiska meningslöshetsargumentet alltså (se A.O. Hirschmans ”The Rhetoric of Reaction” 1991).

Varför? Här formuleras en kritik utifrån ett rättvise- och jämlikhetsperspektiv. Jag använder mig mest av exemplen kulturabete i allmänhet och bloggen Copyriot i synnerhet eftersom det var så som jag stötte på diskussionen först, det är inte menat som någon form av påhopp(!):

1) Flattrar gör man med något som man kommer i kontakt med. Vi kommer i kontakt med en massa lovvärda saker varje dag och det är fint att donera pengar till dessa. Men de som mest behöver pengar är ju de som man i regel inte kommer i kontakt med, som hemlösa och papperlösa i Sverige och EU, eller svältande människor i mindre välmående regioner än norra Europa. Dessa kommer inte att synas och därför verkar det som om Flattr snarare riskerar att nyttjas huvudsakligen för att folk ska kunna donera till medelklassens digitala innovatörer snarare än till mer behövande.

Exempel: När Skumrask skriver att: "Själv skulle jag vilja flattra Ubu, Wu Ming, The Yes Men och Dj Koze bara för att de finns."(min kursivering) kryper det till lite i ryggraden. Hmm, om man vill stödja DJ Koze, som säljer rätt bra och har spelningar mest hela tiden, så är det väl rimligast att köpa skivor eller låtar över valfri internetplattform. Kostar lika mycket och är nog ett stöd som DJ:n själv uppskattar mer. Dessutom kanske man på köpet kan bidra lite till Kompakt som stöd för att de ger ut grym musik.  Poängen är att Flattr riktas mot att det ska vara enkelt att donera och att man ska kunna göra det hyfsat spontant. Men doneringen sker på basis av internetbaserad närvaro, och såklart gärna med snygg design, så att man får kredd av digitala hedonister söder om söder och vid KTH. För att ens hajja hur det hänger ihop måste man ju vara rätt high-tech, och det är i sig exkluderande. Istället utgår diskussionen om Flattr från en nyliberal prestations-belönings-logik som bortser från social kontext hos mottagare och strukturella faktorer i människors donationsaktivitet.

Alltså, punkt 1: Medelklassens introverta kulturkonsumtion får bestämma gränserna för social solidaritet, inte nöd och reella behov hos grupper som inte har lika stark digital närvaro.

2) Vem står som mottagare till Flattr-donationer? När man tänker till utgår från diskussionen som Skumrask för från en lätt bisarr uppfattning om kapital och solidaritet, som helt bortser från de kulturella och sociala vinsterna som kulturutövare har för sitt arbete. Det bygger på att folk vill donera pengar till andra människor som bygger upp olika projekt, som Copyriot, för att ta ett enkelt exempel. Varför vill vi donera pengar till sådana initiativtagare? Jo, (a) för att det lägger ned en massa arbete, (b) för att det är viktigt på en samhällelig nivå och (c) för att det ger oss något rent personligen. Emellertid handlar det ju som Peter Sunde och Copyriot/Rasmus Fleischer har skrivit INTE om en betalning, alltså stryker vi det sista. Vi donerar alltså som solidarisk handling för att belöna folks hårda arbete och bidrag till samhället. Inte orimligt.

Utgångspunkten är att dessa människor är underbetalda, att de för att kunna utöva sina projekt behöver pengar och att de utöver dessa nödvändigheter förtjänar vår uppskattning rent generellt. De här punkterna rör sig fortfarande inom ramen för Flattrs premisser, dvs det bortser från implikationerna av punkt 1 (som egentligen är viktigare). Jag börjar bakifrån:

c) Uppskattning. För att ge kulturutövare eller bloggare eller vem det nu är som man tänker sig ska kunna ta del av pengarna kräver ju en del förutsättningar för att det hela ska fungera (det lär knappast gå att föra över pengar till motståndsgrupper i Iran till exempel). Oftast producerar ju kulturutövare någonting, som konst, musik, skrifter etc. Det bästa sättet både för en själv och för mottagare är snarare i så fall att köpa ett verk.  Till exempel har ju Rasmus Fleischer skrivit ”Det postdigitala manifestet” som kan köpas för ynka 100 kr. Hur solidariskt är det att ge en andel av den del av en summa som är över när alla avgifter har dragits av? En skillnad är att det går direkt till mottagaren (fast det gör det ju inte, eftersom man ändå måste gå via Flattr:s och mellanhänders kanaler, se diskussionen på Copyriot). Å andra sidan handlar det ju om en mindre ansträngning än att gå och köpa en bok –”it’s only a click away!” -  och läsa den, så det känns ju som om det skenbart solidariska hos Flattr syftar sig till en minimering av det känslomässiga och intellektuella engagemanget i mottagarens verksamhet! Det är m.a.o. inte särskilt solidariskt i relation till vad man skulle kunna göra. Om man köper boken eller skivan har man ju dessutom ännu mer från utövaren. Vill man donera mer – köp en bok till och ge bort den till någon!

b) Täckning för kostnader. Om någon tillhandahåller något (på juridiska: ”en tjänst”) som man uppskattar så innebär det ofta en finansiell belastning i form av serverkostnader eller vad det nu är. Kan ju vara färgburkar eller tid eller vad som helst. Jag vill hävda att utövarna visst får ersättning, men att det sker i andra former; att synen på kapital som argumentet utgår från är vältigt trång. Ur ett mer Bourdieuskt perspektiv är det ju självklart att mycket kulturarbete ”betalar sig”, men i anda kapitalformer. Varför ska man förvänta sig att sådant arbete ska generera finansiella tillgångar? Själva poängen är ju att de existerar utanför de ekonomiska parametrar som annars styr vårt leverne. Det betyder emellertid inte att inget kapital genereras – snarare att det kommer i form av kulturellt och socialt kapital!

Exemplet Copyriot igen: Rasmus blog är ju en riktig maktfaktor inom svensk kulturdebatt, och det råder ingen tvekan om att Rasmus har ett stort inflytande och läses av många. Dessutom definieras bloggen av Rasmus akademiska karriär. Dessa båda faktorer gör att personen Rasmus Fleischer besitter ett extremt högt mått av kulturellt kapital som har kan använda i form av symbolisk maktutövning, t.ex. att definiera debatters ramar och avvisa/styrka olika åsikter. Det finns ett begränsat antal människor som har liknande nomrativa utgångspunkter och vilka fungerar som en sorts diskursiv ”nod” i svensk kulturdebatt. Det sker ofta underifrån, m.a.o. i relation till starka ekonomiska och politiska intressen, men det handlar inte desto mindre om symbolisk makt. Ur bloggen Copyriot får Rasmus också omfattande trovärdighet och ett stort socialt nätverk som han kan använda på olika sätt. Vi vet ju alla hur viktigt sådant är.  Copyriot genererar alltså mycket kapital, bara inte i finansiell form.

Ska jag då bidra till detta kapital i ännu en form, eller bör jag rikta mina finansiella tillgångar till mer behövande? För mig är frågan retorisk. Jag inser dock att argumentet är rätt svagt. Argumentationen blir givetvis lite annorlunda om det t.ex. handlar om appar för jailbreakade telefoner som kan laddas ned genom Cydia, men där finns det ju en etablerad process för donationer/betalning eftersom det handlar om produkter i många fall.

a) Arbetstid nedlagd i utövningen. Detta argument har två delar, varav den första är snarlik (b) och går helt enkelt ut på att människor arbetar extremt mycket med olika internetprojekt eftersom det har ett visst kulturellt kapital och förmågan att utföra en massa saker som andra inte kan eller har tid med, ofta p.g.a. arbetsförhållandern som journalister, forskare, författare, arbetssökande etc. De kapitalformer som uppstår kan de ofta använda till att generera, antingen finansiellt eller nytt socialt och kulturellt kapital. Det är ju en fråga om tid. En lyckad blogg som t.ex. Blondin-Bella kan generera mycket pengar NU genom reklamintäkter, men andra mindre kommersiella projekt som Copyriot kommer ju att ge upphovsmannen mycket goda chanser till att få en fin anställning senare i karriären. Senast för någon månad sedan gick en bekant till mig miste om en mycket bra anställning på förlag eftersom en annan sökande med liknande kvalifikationer hade ”erfarenhet av internetprojekt”, med vilket åsyftades en blogg. Alltså: det kulturella kapital som skapas nu kommer att kunna användas senare. Den arbetstid som många bloggare lägger ned kanske inte har ett syfte bakom sig, men ändå finns resultatet att dessa projekt ger en bättre chans på arbetsmarknaden om de lyckas bra.  

Den andra delen av argumentet är att de människor som skapar internetbaserade projekt som kan tänkas vara föremål för Flattr inte direkt tillhör de sämst bemedlade i samhället. Det krävs en stor grad av bildning, social kompetens och teknisk färdighet – typiska karaktäristika för medel- och överklass. Journalister, forskare, debattörer och kulturarbetare i allmänhet kommer ofta(st) från en gedigen medelklassbakgrund, vilket ofta styrks i olika undersökningar – jag själv är inget undantag – och det är kanske inte så att deras existens står och faller med eventuella donationer. Många musiker, författare och andra konstnärer lever knapert minst sagt, särskilt under nuvarande kulturpolitiska regim, men där lär inte mikro-donationer från Flattr lösa några problem. Det handlar ju snarare om att samhället måste ger förutsättningar för människor som vill arbeta inom kultursektorn (eller vilken annan sektor det nu gäller) att hitta existensformer där man kan utöva verksamheten utan att det går alltför stor nöd. Halva USA:s science fiction-författaskap verkar ju ha arbetat på Borderlands Books i San Francisco till exempel.

Poängen är givetvis igen att för att Flattr ska bli bra så måste man komma bort från system för intern beundran och rikta sina donationer mot sektorer/grupper/projekt/individer som troligtvis inte har samma starka närvaro på internet. Det innebär emellertid att Flattr som tjänst blir lite överflödigt. Det gäller ju att få människor att ta steget och faktiskt göra överföringar och jag tycker att det är lite märkligt att detta absolut inte får kosta mer än ett klick, och att dessa frågor inte alls dikuteras på forumen. Om ansträngningen begränsas till ”klicket” kommer det inte att motsvara den decentraliserade visionen som skaparna verkar drömma om utan precis det som spotify gör – minisummor som ingen kan få användning av. Det handlar inte om att någon ska styra över individuella val utan att det individuella valet bör ha in informerad och klar riktning. Jag vill hellre ge pengar till de som gömmer somaliska småkillar från att skickas till Maltas flykting-ghetton än att stoppa en femkrona i Peter Sundes bakficka (absolut inget ont mot honom, han får stå som representant i sammanhanget).

Utgångspunkten i Flattr och i hela debatten på Copyriot och Skumrask handlar om rättvisa transaktioner, och visst, enligt Robert Nozicks processlogik skulle dessa uppfylla alla kriterier för en rättvis överföring, men utifrån en mindre nyliberal konsekvenslogik skulle vi behöva ta hänsyn till vilka som exkluderas från donationsaktiviteten, på vilka grunder, och hur vi kan allokera generell donationsvillighet till mer handfasta ändamål är en femma i handen till DJ Koze ”för att han finns”!

 
Post scriptum

Själv ägnade jag ett par timmar åt denna bristfälliga text. Om ni vill donera något (haha), ge en femma till barncancerfonden istället, tack!

1. TEKNOKRATI: @topgaard Forskar om övervakningssamhället - såg din efterlysning fr 25/9. Kan jag vara behjälplig på något sätt?3:16 PM Sep 30th from web
2. topgaard @teknokrati Troligtvis, skicka din e-mail så ska jag förklara vad det handlar om!
3. TEKNOKRATI: @topgaard Extra for you: en.gang.lamnade.jag.ut.min.mail@gmail.com3:43 PM Sep 30th from web
4. topgaard @teknokrati på riktigt?!3:45 PM Sep 30th from  in reply to Teknokrati
5. TEKNOKRATI: @topgaard Haha, javisst, skapade den nu. Är ju övervakningsforskare, då twittrar man inte ut sin epost bara sådär :)3:48 PM Sep 30th from web
6. topgaard @teknokrati du kunde ju skaffat en @slopsbox :) Men ok, jag använder den du skickade!3:58 PM Sep 30th from in reply to Teknokrati
7. TEKNOKRATI: @topgaard Alltså, vad jag menade var: Det är inte en fake-adress. Insåg just att det var det du frågade. Är bara överdrivet paranoid.4:03 PM Sep 30th from web
8. topgaard @teknokrati ok, nu har jag i vilket fall mailat dej!4:05 PM Sep 30th from in reply to Teknokrati

• Normkonformt agerande på web 2.0-forum är högst beroende på teknisk kunskap. I det här fallet påpekar topgaard för mig att mitt agerande var irrationellt och att det finns andra, uppenbarligen enklare lösningar på problemet ("slopsbox", vet fortfarande inte vad det är). Jag har senare fått reda på att det är möjligt att sända direkta, "privata" twittrar, något som skulle ha löst hela problematiken för mig. Alltså var mitt agerande beroende på min tekniska inkompetens vad gäller de tjänster som twitter tillhandahåller.

• E-postadresser anses av mottagaren inte vara känsligt nog för att göra en så stor grej av. Jag, å andra sidan, skulle dra mig mycket från att lägga ut min epost-adress på twitter. Till detta hör att väldigt många skriver in sitt "riktiga" namn som twitters identitet och har sedan en förkortning som användarnamn. Hur som helst så vet man ofta vem det är som har skrivit något, det ger så att säga validitet åt kommunikationen. Anonymitet betyder oseriositet, vilket gör avsändaren opålitlig. Eftersom folks adressinformation, födelselsdatum och mobilnummer vanligen går att hitta över eniro eller liknande söktjänster när man väl vet vad de heter så kan en epost-adress inte vara så betydelsefull. "Den traditionella öppenheten" - offentlighetsprincipen - kommunicerar här alltså med "den nya öppenheten" som finns över de sociala nätverkstjänsterna och ger parterna en viss säkerhet som gör övriga integritets-säkrande åtgärder överflödiga.

• Att vara skeptisk mot (okontrollerbar?) spridning av personlig information blir onormalt och avvikande i ett samhälle där mycket av förmedlingen av information i de (för unga och unga vuxna) relevanta sociala grupperna sker över digitala nätverk som bygger just på principen om kvasi-kontrollerad informationsspridning. Även om den rent formellt är reglerad så förekommer det en hel del handel med användarinformation, och hela Facebooks idé bygger på att sälja aggregerad information till tredje part. Att microsoft och google äger delar av företaget minskar bara antalet steg som datan måste gå via för att samköras med andra register (mailkommunikation, kontoinformation, socialt nätvek, geodata, utbildningsnivå, inkomstdata, tekniska specifikationer, arbetsförhållanden, för att bara nämna några av de enkelt tillgängliga register som finns att tillgå). De människor under 30-35 som inte har varken Facebook eller någon av de andra web 2.0-medierna torde vara försvinnande liten vid det här laget, och den som upprör sig över att lägga ut sin epost-adress torde framstå som sällsynt knepig i ett sammanhang där de flesta andra med glädje lägger ut de senaste bilderna från festen igår, eller semestern i somras, för allmänt betraktande (inom nätverket, javisst).

Pitratbyrån lanserar nu internetprojektet Embassy of Piracy på www.embassyofpiracy.org. Efter en översiktlig koll handlar det om en ideell plattform för spridning av öppenhetsprincipen för den digitala världen, bland annat i form av små pyramider.

Det verkar ligga en hel del konceptuellt arbete bakom projektet. För pyramiderna (ambassderna?) finns en väldesignad ritning som kan skrivas ut och på så sätt hjälpa oss med begränsad kapacitet att ändå få ihop en ganska snygg pyramid. Tanken är att bilder på verken sedan ska laddas upp på hemsidan.

Man får anta att EoP skapats med bakgrund i den senaste tidens skärpta situation för pirater i Sverige och internationellt. Som användarorienterad kulturyttring/konstprojekt känns det väldigt roligt och vitalt. Autonom organisering är alltid spännande. Som politisk plattform får vi väl vänta och se, det beror lite på vilket innehåll Piratbyrån vill fylla pyramiderna med. Om samkörningen med Pirate Bay blir fortsatt central (TPB länkar till EoP på förstasidan och har kopplingar till Piratbyrån) finns det fog för att anta att EoP:s "medborgare" kommer att utgöras av redan invigda. Om EoP ska bli till ett mer utåtriktat projekt så tror jag att man gör bäst i att hålla armlängds avstånd till just fildelningsdebatten och lägga fokus på ett mer allmänt plan (som såklart måste innehålla fildelning men inte begränsas till det!). Det skulle möjliggöra en vidare spridning, framförallt i kretsar där det finns folk som själva kan tänkas se sig som påverkade av fildelningen.

Det märkliga med fildelningsproblematiken är ju att den skapar en konflikt mellan instanser som tidigare varit ideologiskt sammanundna. Både det konstnärliga uttrycket och "det autonoma webb-communityt" företräder ofta sammanfallande positioner, dvs kritiken mot storkapitalistisk kolonialisering av internet, åsiktsfrihet, fri korrespondens etc. Det är en mycket fruktbar underifrån-position. EoP skulle göra gott om det lyckades sammanföra dessa intressesfärer på ett meningsfullt sätt. Det verkar ju vara på gång med inbjudan till biennalen i Venedig. Lycka till!

Klart slut
Mvh

Teknokrati

Posted via LiveJournal.app.